|
|
Barnkammaren i Königsberg Königsberg - Kaliningrad - Калининград - Кёнигсберг
Mina barnbarn säger ofta, berätta hur det var när du var liten. Var bodde du? Vad lekte Du med? Hur hade du det? Jag drömmer om min barnkammare. Jag skulle vilja återse huset jag bodde i på
trettiotalet i Tyskland. Är det möjligt? Finns huset kvar nu efter 60 år Jag ritar huset ur minnet. Min födelsestad Königsberg Pr. i Ostpreussen ligger i
nuvarande Ryssland. Staden heter sedan 1947 Kaliningrad 1944 bombades staden och stadskärnan förstördes. I slutet av andra världskriget flydde eller
tvångsförflyttades den tyska befolkningen från Ostpreussen. Den rycktes upp med sina rötter och tvingades lämna
sina hem. Man försökte radera ut Königsberg, en 700 år gammal
stad, ur minnet. Resterna av den överlevande befolkningen fördrevs och en ny rysk befolkning flyttade in. Staden var avstängt för västlänningar fram till början
av 1990-talet. Stora delar av denna stad är nu försvunnen, bortsprängd
och övervuxna av gräs. En stad med tyska rötter har nu ett ryskt ansikte. Det finns en beröringsångest att tänka på Königsberg / Kaliningrad - Glömska - Förträngning. Lever jag ständigt med min egen tragedi? Men som aktiv människa vill jag bygga min individuella
minnesplats - Vill göra upp med det förgångna Jag strävar emot ett gruppemotionellt engagemang. 2002 Resan till Kaliningrad blir av. Min gata finns kvar! Här sprang jag som barn på en vårdat villagata. Nu släpar jag mig fram på en söndertrasat väg Jag finner mitt hus. Öppnar resterna av en järngrind och går uppför gången
mot ytterdörren Jag ser barnkammar fönstret. Människorna i huset tar emot mig. En tolk förmedlar kontakten. De säger att de länge undrat varför ingen av de
tidigare invånarna någonsin har kommit. Rummen, köket med den gamla värme pannan, Bad rummet med det missfärgade karet allt finns kvar. Bara nya tapeter och en igensatt dörr.... Jag sitter i barnkammaren Här stod min säng, här lekte jag med dockmöblerna på fönsterbänken. här satt jag och gjorde läxorna och läste i sagoboken, Ett otroligt lugn fyller mig, inte kunde jag ana att
min djupa smärta skulle förvandlas till en mild sinnesfred och känsla av tacksamhet och försoning. Flickan som nu bor i barnkammaren har sin egen
familjehistoria förknippat med huset. Även hennes familj var tvungen att
flytta från fjärran ort. Jag skulle vilja lära känner hennes familjs rötter och hennes tankar om vad hembygd är.
|